Till min far

Det här inlägget är till min far och jag hopppas att han läser det.

I somras sårade du mig mer än vad du någonsin har gjort förut. Man ber inte sin dotter dra åt helvete, vad som än händer och vad man än bråkar om så gör man inte det. Jag har tagit på mig skulden många gånger om för de bråk vi har haft men inte den här gången. Jag är trött på att vara den som kommer krypandes tillbaka för att be om förlåtelse fastän det inte är jag som har gjort fel, bara för att mötas av flera pantburkar, tysta kvällar och inget förlåt. Jag gör det bara inte. Jag försöker läka, jag försöker gå vidare. Det gör ont, det är det värsta jag har varit med om. Jag har ett hål i mitt bröst som skriker åt mig att ringa dig och komma tillbaka.. Jag faller isär, bokstavligen faller isär. Igår kunde jag knappa hålla ihop mig själv. Så snälla sluta, jag klarar inte av att ha dig i mitt liv när du beter dig som du gör. Det skadar mig för mycket! Det sårar mig att sörja någon som fortfarande finns och som jag vet mår dåligt. Det sårar mig att veta att du mår skit. Men jag är barnet i den här relationen så lägg inte ansvaret på mig. För att jag ska klara av att hålla ihop mig själv så låt mig vara. Snälla, jag orkar inte gå igenom allting en gång till.