Blixtar och dunder, magiska under

När jag var liten var jag riktigt rädd för åskan. Kommer ihåg en gång när jag, pappa, Jennie, Danne och Happo hade varit och badat och det började åska. Jag låg bredvid pappa och skakade av rädsla under ett täcke hela natten medans Jennie och Danne stod och räknade blixtar och hade roligt. Andra gånger hemma hos mamma har jag låst in mig på toaletten med täcke, ficklampa, en bok och hörselskydd och vägrat gå ut därifrån fören mamma försäkrade mig om att det var över. Nu blixtrar det för fullt i horisonten och det har småmullrat hela natten. Så det verkar som att det äntligen är dags att få reda på om jag fortfarande är rädd för åskan eller inte. Kan bli en intressant natt! Och jag som avskyr att sova ensam i vanliga fall ^^ Haha.. Fast åskan är en mäktig sak. En av de saker vi människor inte kan rå över. Den har alltid varit där, är där och kommer alltid att vara där. Kanske just därför jag är rädd för den också? Just för att den är något vetenskapen inte kan förändra. Vi kan försöka förstå den, men vi kan inte jobba med den och formatera om den till något som skulle passa oss bättre. Jag har en tendens att vara rädd för saker jag inte kan rå över. Åskan, tsunami, vulkaner och jordbävningar. Allt sånt som hör moder jord till.